Idag har varit en känslomässigt väldigt jobbig dag. Till att börja med så var jag väldigt trött eftersom att jag inte somnade förrens vid halv 5 imorse. Sonen och grannpojken har sprungit in och ut här fast jag sa till dom båda två att dom fick leka "där uppe" idag.
Jag har städat en hel del idag också, två maskiner tvätt, vikt och stoppat undan kläder motsvarande 4-5 maskiner, diskat två maskiner, dammsugit och rensat lite. Till en början så gick allt bra och det enda jag kände var trötthet men allt efter som timmarna gick så började en klump i bröstet att växa fram.

Lagom till att sambon kom hem så hade klumpen växt till sig mer och fått sällskap av tryck för bröstet och tyngre att andas.
Först försökte han pigga upp mig och när inte det gick så blev han frustrerad och arg. Inte på mig men på mitt mående.
Lång historia kort. Han blev arg, jag blev ledsen han blev ledsen. Vi pratade igenom det hela och allt känns mycket bättre nu men jag är helt slut på energi.

Men den här dagen slutar verkligen på topp! Idag fick jag för första gången känna sparkar när jag höll min hand på Luvas mage. Åtminstone en liten gynnare bor där inne.

Den senaste veckan har jag haft sambons täcke men i natt gjorde ångesten sig påmind igen och jag var tvungen att hämta mitt kedjetäcke.

Trots att det väger 12kg så kändes det inte tillräckligt tungt. Jag gillar att känna tyngden av det och speciellt när jag mår dåligt och har ångest.

Imorse när jag vaknade så var ångesten fortfarande påtaglig och det var jobbigt att ens tänka på att gå upp ur sängen. Jag kände mig stressad och orolig, hade hjärtklappning och det var tungt att andas fortfarande.
Sonen lämnade jag på förskolan vid lunch och sedan har jag suttit i soffan och vilat tillsammans med Saffran.

En sak som jag märkte när jag skulle ta mina piller i morse var att min antidepressiva medicin var slut så det får jag inte glömma bort att ordna!

Det är 2,5 veckor kvar tills kattungarna beräknas att födas och efter att ha varit kattungevakt så längtar jag ännu mer efter dom.

Luva blev snabbt rund om magen och jag trodde att det skulle bli många kattungar men nu tycker jag att det stannat av lite. Men det är klart, dom 2 sista veckorna växer magen som mest så vi får helt enkelt vänta och se.

Medan vi väntar så har jag börjat förbereda lite smått. Jag har flyttat vitrinskåpet i köket så det står för öppningen in till vardagsrummet så Luva ska få en lugn och trygg plats att vara med sina ungar.

Den lilla papplådan är tänkt som bolåda och Luva har redan börjat vara i den.

Allt det här får mig verkligen sugen på att starta en egen lite uppfödning om något/några år. Det är något jag tänkt på länge och jag har nu börjat ta reda på lite information om hur det går till och vad som måste göras. Jag håller på och funderar på bra stamnamn och har pratat med min uppfödare som säger att hon gärna ställer upp som min mentor.

Två dagar har jag nu varit hemma med sonen på grund av sjukdom och vi har kommit in i ett mönster som jag verkligen inte gillar. Han är väldigt "testig", han testar hur många gånger han kan säga fula ord innan jag blir arg, hur hårdhänt han kan vara mot katterna utan att någon katt eller jag blir arg, han kollar hur nära han kan gå bolådan till dom blivande kattungarna utan att få en reaktion och så vidare.
Hela dagarna ser ut på det sättet och jag går runt och är arg hela tiden känns det som.
Idag fick vi ett litet avbrott från det i några timmar då jag var bjuden till N för lite fika tillsammans med S. Eftersom att sonen också var hemma så fick han följa med och leka med Ns barn.

Jag träffade S senast för över ett år sedan när vi sist hade kattungar och N träffade jag senast i somras när hennes äldsta son fyllde år.
Det var kul att ses men det kändes samtigt lite stelt och konstigt, men jag antar att det blir så när man inte ses på länge.
Jag känner inte att jag har så mycket intressant att komma med i ett samtal så jag lyssnade mest när S och N pratade och försökte flika in ibland och hålla med och så. Det tar på krafterna att försöka prata och fungera "normalt" och jag märkte att det är väldigt mycket jobbigare att umgås med två stycken samtidigt. Jag kom på mig själv med att bara titta på N hela tiden så då försökte jag titta lite på S också så hon inte skulle känna sig utanför.

Allt det här tog som sagt väldigt mycket energi vilket visade sig nu på kvällen med kort stubin och ångest.

Söndag till tisdag har jag varit kattvakt så här kommer några bilder på dom.

Tekniskt sett så är det lördag nu men eftersom att jag inte somnat än så anser jag det fortfarande vara fredag.
Jag vaknade av mig själv runt 7 men låg och drog mig i sängen till ca 9 då sonen vaknade.
Vi åt frukost framför varsin skärm och funderade på vad vi ville göra med dagen.

Först och främst klädde jag på mig och gick till vaktmästarna för att hämta tillbaka våra cyklar som dom tog i den stora cykelräden (egentligen glömde vi bort att märka upp våra cyklar som man skulle göra om man inte ville få dom bort forslade)
Det gick himla smidigt och dom var till och med snälla och fyllde på luft i mina däck innan jag gick.

Lagom till att jag kom in igen (sonen fick vara hemma själv ca 10min för andra gången) så ringde min farmor och bjöd över oss på lunch. Plättar med 3 sorters hemmagjord sylt.

Det var faktiskt trevligt fast en lite ansträngt. Vi var där ca 1,5 timme innan vi cyklade hem med en påse full med älgkött.

Sonens förskolekompis/granne kom ner ett tag på eftermiddagen. Dom spelade lite spel och byggde sedan en koja som sonen nu sover i.

Han hade ordnat så fint med böcker och läslampa samt plockat fram kläder och staplat upp bilar som han ska leka med imorgon.

Min första vecka är nu avklarad. Jag trivs verkligen där, alla är väldigt snälla mot mig och jag trivs med arbetsuppgifterna.
Speciellt med morgonrutinen, gosa med alla djuren och ge dom frukost.

Jag har fått städa burar, städat akvarium, matat fiskar, rengjort pumpar, våttorkat i hörummet och skyltat om halsbanden.
Jag har börjat lära mig om dom olika hund- och kattfoderna och idag hjälpte jag min första kund!

Den här vecka börjar på topp!
I måndags träffade jag min kontaktperson på stan för en fika. Det var trevligare än jag vågade hoppas på och vi satt och pratade i drygt 2 timmar inne på kafét. Sambon ringde under tiden och sa åt mig att gå hem till mamma när jag var klar, det visade sig att min kontaktperson bor alldeles i närheten av min mamma så vi hade sällskap nästan hela vägen.

Väl hemma sitter sambon, mamma och hennes man djupt försjunkna i min överklagan till försäkringskassan.
Jag är så glad att jag har dom och att dom orkar driva igenom det här åt mig, annars hade jag aldrig orkat.


Imorse ringde väckarklockan klockan 6 fast jag låg vaken sedan klockan 5 och väntade otåligt på att den skulle ringa. Jag fick upp sonen bra, vi klädde på oss, åt frukost och borstade tänderna i tid. Jag lämnade honom på förskolan några minuter över 8 trots att vi blev osams över overallen som vanligt.

Sedan var det dags! Jag tog bussen ner till stan, bytte buss och kom äntligen fram till min arbetsträningsplats!

Jag har fått gett mat och vatten till smådjuren, pysslat med syrsorna och städat akvarium. När klockan var 13 kände jag egentligen för att stanna kvar!