Förra inlägget blev så långt så jag gör ett nytt. Nu till lite roligare saker.

Jag har sökt flera jobb som jag hoppas att jag ska bli kallad till intervju på. Butiksbiträde på Netto, medarbetare på MAX och sedan två jobb som personlig assistent.

Jag väntar också på svar om en hund som vi har lagt en intresseanmälan på. En 5 årig tik som verkar underbar! Det var det som jag skrev om förut som var det lite hemliga beslutet vi tagit, att skaffa hund. Då gällde det dock en valp men jag tackade nej till den för att det inte kändes helt rätt.

En annan sak som hänt i veckan som vi pratat om länge är att vi har kontaktat fertilitetskliniken här i stan. I drygt 2 års tid har vi försökt bli gravida men eftersom att jag har så extremt oregelbunden ägglossning med uppehåll på allt från 2 till 6 månader så är det svårt att få till det.
Jag hade lika oregelbundet när jag blev gravid med sonen men då var sambon och jag också väldigt nykära så det löste sig ändå.

Men nu har vi alltså tagit första steget, eller satt bollen i rullning. Hon jag fick prata med vekade väldigt trevlig. Hon ställde några basicfrågor, rekommenderade mig att börja äta folsyra tabletter igen, informerade om att dom tyvärr hade väldigt långa väntetider och att vi tidigast kan träffas någon gång efter jul. Hon avslutade med att tala om att hon kommer skicka ut en kallalse för att ta blodprov på mig och ett spermieprov från sambon till hans förskräckelse!

Trots den långa väntetiden så känns det väldigt bra och jag känner en slags lättnad över att vi tagit det första steget för att bli fyra i familjen.

Det blev inga 5 timmar sömn natten till igår. Jag hade svårt att somna och när klockan började närma sig 2 bestämde jag mig för att inte somna alls.
5:20 ringde alarmet och jag väckte sonen försiktigt. Det var kämpigt för honom att vakna så tidigt men när jag viskade att vi skulle gå upp och sjunga och gratta hans pappa så blev han med ens pigg och satte sig upp!

Vi smög tyst ut i mörkret och hämtade födelsedagspresenter och sedan viskade jag till sonen att han skulle tända lampan och så skulle vi börja sjunga.
Och som han sjöng, grabben tog i för kung och fosterland så sambon hoppade högt där han låg! Men så glad han blev. Det är första gången han har blivit firad på morgonen innan han åker till jobbet under alla år vi varit tillsammans.

Sonen var super exalterad över sin pappas presenter och tröck upp dom i ansiktet på honom. Pappan såg mest omtöcknad och lycklig ut och öppnade snällt sina presenter som bestod av 2st stora trisslotter (bara utifall att), två t-shirts, en bitshållare med en massa bitsar att ha i skåpbilen och sedan en stor flaska med Yes diskmedel (på skoj) som han kan tvätta hojens luftfilter med.

På kvällen skulle vi ha ett mindre firande för honom med familjen men på grund av kaos på hans jobb och ett styrelsemöte han fick reda på i sista minuten (som sedan ställdes in) så flyttade vi fram firandet till idag.

Sonen fick köra hoj och träna på starter med startgrindar och sedan blev det kaffe och tårta.

................................................
............

Dagen för mig har varit lite som en bergodalbana känns det som.
Först gick jag upp klockan 6 som vanligt med resten av familjen, fixade med sonen fruktlåda, borstade hans tänder och önskade både sonen och sambon en bra dag.

Efter det gick jag och lade mig igen för att sova någon timme till. Vaknar nästan fyra timmar senare av ett sms från sambons mamma och inser att jag försovit mig!
Som tur var ville hon träffas på måndag i stället så då kändes det inte lika illa längre.
Jag åt lite frukost och kollade på serier fram tills klockan var ca 11, bestämde mig för att ta en dusch och sedan ta bussen som går 12:09.

Går in i duschen, mår ganska bra trots allt märker jag eftersom att jag börjar sjunga (det gör jag aldrig när jag mår dåligt på något sett). När jag duschat klart tar jag handduken runt mig och tittar på mobilen. Panik! Jag har duschat i över en timme!!
Skyndar mig allt jag kan med att posta tänderna, smörja in ansiktet, borsta håret och ta på mig. Som tur var packade jag det jag behövde ha med mig kvällen innan.
12:14 låser jag dörren och skyndar mig mot bussen. 12:16 inser jag att jag aldrig kommer hinna. Jag saktar in och ger upp som vanligt, av någon anledning ökar jag plötsligt takten igen och börjar springa!
Jag ser bussen komma, jag försöker öka takten ytterligare och känner mig hoppfull att jag kommer komma med 12:19 bussen i alla fall. Jag springer över vägen och när jag är typ 2-3 meter ifrån bussen börjar den blinka ut, jag försöker springa snabbare och vinkar samtidigt för att någon ska se mig (jag skäms något så fruktansvärt över att jag känner att jag gör bort mig och oroar mig över vad alla i bussen ska tycka och tänka om mig, tjock, illröd i ansiktet och med andnöd). När jag nästan är framme vid mitten dörrarna åker bussen iväg och kvar står jag och andas som att jag sprungit ett maraton lopp och tårarna brännande i ögonen.

Jag märker att jag vuxit enormt mycket som människa för hade det här varit för några månader sedan hade jag gett upp, sett det som att jag misslyckats och tryckt ner mig själv och känt mig värdelös.
Istället går jag till farmor och farfar som bor jättenära hållplatsen i hopp om att någon av dom kanske kan skjutsa mig till sjukhuset. För det är dit jag ska och lämna urin- och blodprov så jag får fortsätta med min medicin.

Farfars bil är inte hemma. Modet sjunker men jag övertygar mig själv att farmor kanske är hemma och att hennes bil står i garaget, jag plingar på. Ingen öppnar...
Då brister det för mig. Tårarna strömmar ner för kinderna och jag får panik för vad som händer om jag inte lämnar proverna (jag får en kallelse med posten och då har jag 24 timmar på mig att lämna proverna).
Jag ringer till min älskade sambo för att berätta allting och jag är nästan i upplösningstillstånd när jag ringer.

Jag berättar allt om hur jag sprungit och om busschauffören och att jag inte kommer hinna till sjukhuset innan labbet stänger om jag tar nästa buss. Han lugnar mig och säger att han kommer och hämtar mig eftersom att han är i stan som tur är (tandläkar tid som jag helt glömt att han hade)

Det hela slutar som tur är bra. Jag hinner i tid, svimmar inte trots att jag är uppstressad och har ätit och druckit dåligt. Sambon kom i tid till tandläkaren och jag fick lite extra energi av labbsköterskan som verkade se att jag behövde höra att jag var duktig.

Sedan gick jag ner på stan, sprang på min pappa, åt en happymeal, hämtade ut min medicin med mera, med mera

Tog medicinen vid två tiden fast den skall tas på morgonen men tänkte att det var lika bra att få in den i systemet så snart som möjligt då jag varit utan i typ 1 vecka för att den var slut på apoteket och jag var tvungen att beställa den.

Efter ca 1-2 timmar började en lättare ångest smyga sig på och den sitter i fortfarande.

Om exakt 5 timmar och 20 minuter ringer klockan! Min älskade sambo fylle år imorgon och jag och sonen vill sjunga och gratta honom på morgonen innan skola och jobb.

Och på tal om jobb, nu på kvällen skrev jag klart mitt personliga brev så imorgon ska jag maila iväg mitt cv till ett hundcenter, jag hoppas verkligen att jag får börja jobba där!
Om jag bara får ett jobb så skulle så himla mycket bli så himla mycket lättare i livet!

Kören igår var inte alls som jag trodde. Det var trångt, det var varmt, extremt många människor och jag kände mig inte alls säker i min sång.
Hade jag varit själv så skulle jag nog inte gått dit igen, men nu har jag både min bästa vän och min mamma där så jag ska ta mig igenom dom jobbiga känslorna och bara glädjas över att sjunga tillsammans med dom.
Efter kören var jag helt urpumpad på energi och kände en del ångest.

Nu idag har ångesten bara stigit och jag har känt mig stressad och haft svårt att stänga ute alla ljud som sonen gjort (han är hemma och sjuk).
Jag känner mig ganska rädd och orolig över ett beslut jag har tagit, inte för att jag är orolig hur jag ska klara det utan vad alla andra runt om kring ska tänka och säga om det.

Jag försöker tänka långsiktigt med min framtid och mående och jag känner väldigt starkt att det här är ett bra beslut.

Trots att jag har lättare ångest, öm i ryggmusklerna efter trädgårdsarbetet igår och bristen på sömn inatt så känner jag mig ändå pigg, glad och framför allt förväntansfull!

Om ca 30 minuter ska jag möta en av mina närmaste vänner och min mamma för att börja sjunga i en nystartad kör här i stan.
Jag verkligen älskar att sjunga och jag mår så bra när jag gör det! Jag hoppas verkligen det blir så kul som jag tror.
Även om det känns lite jobbigt och nervöst att gå till ett ställe jag aldrig varit på (i en del av stan med inte allt för bra ryckte) och att jag ska sjunga så andra hör så överväger det positiva den läskiga känslan!

Så hör blev förresten höst arrangemanget jag gjorde till mamma igår.

Imorse gjorde jag sista höjningen på medicinen. Ser verkligen fram mot att slippa ångest, andfåddhet, ryckningar i ögonen samt domningar i armar och ben!
Det ska bli så skönt att komma tillbaka till mitt vanliga glada jag som har ork och energi till att hitta på roliga saker, städa, tvätta, vara en bra mamma och sambo!

I fredags blev jag utskriven från programmet jag har gått på i 1år nu genom arbetsförmedlingen. Hela förra veckan väntade jag på att bli kallad till ett möte som skulle ske. Jag blev aldrig kallad och jag hörde inte någonting från min handläggare.
Måndag, tisdag och onsdag mailade jag till henne och frågade vad som väntades av mig nu samt att jag kände mig väldigt orolig för att "ramla" ur systemet.
Igår eftermiddag ringde hon upp mig och jag fick äntligen lite klarhet i min framtid.

Hon höll med mig om att jag inte är redo för att stå på egna ben och söka jobb än utan hon berättade om två olika program som hon trodde skulle passa mig.
Nu ska jag bara vänta på att få mer info och en kallelse till en informationsträff i brevlådan så kan jag förhoppningsvis börja få pengar igen. Inget program = inga pengar.

Det här med blogg är verkligen en svår sak för mig att hålla igång. Antingen har jag inget att skriva om, eller så är det för mycket saker så jag inte vet hur jag ska få ner det eller så glömmer jag helt enkelt bort bloggen.

Nu blev jag påmind om den för ett par dagar sedan och tänkte att det kanske kunde gå att få ner ett par rader.

De senaste 2 månaderna har verkligen varit en bergodalbana.
Sist jag skrev så gick jag på rosa moln och tyckte livet var underbart.
Just nu känner jag mig som att jag går runt i en ångestbubbla.
Tidigare i somras när jag mådde riktigt bra började jag glömma bort att ta min medicin tills det tillslut kom till den dagen då jag inte tog dom alls. Till en början fungerade det riktigt bra men sakta men säkert började tankarna och ångesten smyga sig på.

Till sist blev det sådana stora problem med allt i vardagen att min sambo tvingade mig att börja med medicinen igen, om det inte vore för honom så hade jag nog aldrig kommit på att det var därför jag mådde så dåligt.

Sedan lägger vi till stressen och ångesten över bröllopsplaneringen och budgeten, sambon som håller på att gå in i väggen och en massa annat tjafs som slukar all min energi.