Idag spenderar sonen och jag dagen på Leos lekland.
Den senaste tiden har varit kantad av ett barn med taskig attityd som testar gränserna och arga och frustrerad föräldrar med riktigt kort stubin.
Jag vill försöka bryta den onda spiralen som blivit genom att göra något kul tillsammans.

Så idag är sonen och jag här, i ett nästan barntomt lekland och ändrar spiralen!

Den här dagen skulle jag gärna kunna dra ett sträck över.
Först vaknade jag i tid för att sedan somna om och bli alldeles försenad.
Sonen var riktigt obstinat. Han vägrade lyssna, var allmänt dryg och gjorde inte som jag sa till honom.

Sambon fick ringa och skälla på honom över telefon för att jag överhuvudtaget skulle oråka försöka ge mig på att få iväg honom till förskolan.

Efter mycket stöd och peppning från sambon så kom ungen (man får säga så) i alla fall iväg till förskolan. 3 timmar för sent...

Sen satt jag av 1,5 timme i skolan utan att få ett dyft gjort innan jag tog bussen till förskolan vid 17-tiden för att hämta sonen som turligt nog var både bättre humör.

Tack gode gud för katter säger jag bara!

Som vanlig är jag riktigt dålig på att uppdatera kontinuerligt när jag försöker mig på att blogga.

Kattungarna är nu 12 veckor och det börjat bli dags för dom små att flytta hemifrån.

Sonen har fyllt 5 år och nästa helg blir det kalas. Det börjar verkligen bli dags att planera det ordentligt men jag har inte orkat tänka på vad för tårta jag ska göra eller någonting annat. Vi har i alla fall bokat lokal, inbjudningskorten blev skickade idag och jag har sagt åt sambon att han är den som ska styra upp kalaset efter som att jag tycker sånt är så himla jobbigt.

Just nu känns det som att timmarna inte riktigt räcker till fast jag inte gör något speciellt med dom.
Tankarna far kors och tvärs och det är svårt att hitta energin för att orka hålla fokus på det jag ska göra.
Jag tänker mycket på att jag verkligen skulle vilja ha ett jobb men jag är livrädd att söka något, jag känner mig frustrerad över att inte ha råd med att inreda mitt hem så jag trivs och mår bra när jag är hemma. Det har ju så klart blivit mycket bättre men det är fortfarande långt kvar.
Jag vill kunna känna att jag tillför ekonomiskt till vår familj så sambon slipper bära hela lasset på sina axlar.

Allt det och mycket mycket mer susar runt i hjärnan varv efter varv. Jag tänker mycket men hinner aldrig tänka klart innan hjärnan tycker det är dags att ta en titt på nästa tanke, eller kanske tanken efter den.