Förra inlägget blev så långt så jag gör ett nytt. Nu till lite roligare saker.

Jag har sökt flera jobb som jag hoppas att jag ska bli kallad till intervju på. Butiksbiträde på Netto, medarbetare på MAX och sedan två jobb som personlig assistent.

Jag väntar också på svar om en hund som vi har lagt en intresseanmälan på. En 5 årig tik som verkar underbar! Det var det som jag skrev om förut som var det lite hemliga beslutet vi tagit, att skaffa hund. Då gällde det dock en valp men jag tackade nej till den för att det inte kändes helt rätt.

En annan sak som hänt i veckan som vi pratat om länge är att vi har kontaktat fertilitetskliniken här i stan. I drygt 2 års tid har vi försökt bli gravida men eftersom att jag har så extremt oregelbunden ägglossning med uppehåll på allt från 2 till 6 månader så är det svårt att få till det.
Jag hade lika oregelbundet när jag blev gravid med sonen men då var sambon och jag också väldigt nykära så det löste sig ändå.

Men nu har vi alltså tagit första steget, eller satt bollen i rullning. Hon jag fick prata med vekade väldigt trevlig. Hon ställde några basicfrågor, rekommenderade mig att börja äta folsyra tabletter igen, informerade om att dom tyvärr hade väldigt långa väntetider och att vi tidigast kan träffas någon gång efter jul. Hon avslutade med att tala om att hon kommer skicka ut en kallalse för att ta blodprov på mig och ett spermieprov från sambon till hans förskräckelse!

Trots den långa väntetiden så känns det väldigt bra och jag känner en slags lättnad över att vi tagit det första steget för att bli fyra i familjen.

Det blev inga 5 timmar sömn natten till igår. Jag hade svårt att somna och när klockan började närma sig 2 bestämde jag mig för att inte somna alls.
5:20 ringde alarmet och jag väckte sonen försiktigt. Det var kämpigt för honom att vakna så tidigt men när jag viskade att vi skulle gå upp och sjunga och gratta hans pappa så blev han med ens pigg och satte sig upp!

Vi smög tyst ut i mörkret och hämtade födelsedagspresenter och sedan viskade jag till sonen att han skulle tända lampan och så skulle vi börja sjunga.
Och som han sjöng, grabben tog i för kung och fosterland så sambon hoppade högt där han låg! Men så glad han blev. Det är första gången han har blivit firad på morgonen innan han åker till jobbet under alla år vi varit tillsammans.

Sonen var super exalterad över sin pappas presenter och tröck upp dom i ansiktet på honom. Pappan såg mest omtöcknad och lycklig ut och öppnade snällt sina presenter som bestod av 2st stora trisslotter (bara utifall att), två t-shirts, en bitshållare med en massa bitsar att ha i skåpbilen och sedan en stor flaska med Yes diskmedel (på skoj) som han kan tvätta hojens luftfilter med.

På kvällen skulle vi ha ett mindre firande för honom med familjen men på grund av kaos på hans jobb och ett styrelsemöte han fick reda på i sista minuten (som sedan ställdes in) så flyttade vi fram firandet till idag.

Sonen fick köra hoj och träna på starter med startgrindar och sedan blev det kaffe och tårta.

................................................
............

Dagen för mig har varit lite som en bergodalbana känns det som.
Först gick jag upp klockan 6 som vanligt med resten av familjen, fixade med sonen fruktlåda, borstade hans tänder och önskade både sonen och sambon en bra dag.

Efter det gick jag och lade mig igen för att sova någon timme till. Vaknar nästan fyra timmar senare av ett sms från sambons mamma och inser att jag försovit mig!
Som tur var ville hon träffas på måndag i stället så då kändes det inte lika illa längre.
Jag åt lite frukost och kollade på serier fram tills klockan var ca 11, bestämde mig för att ta en dusch och sedan ta bussen som går 12:09.

Går in i duschen, mår ganska bra trots allt märker jag eftersom att jag börjar sjunga (det gör jag aldrig när jag mår dåligt på något sett). När jag duschat klart tar jag handduken runt mig och tittar på mobilen. Panik! Jag har duschat i över en timme!!
Skyndar mig allt jag kan med att posta tänderna, smörja in ansiktet, borsta håret och ta på mig. Som tur var packade jag det jag behövde ha med mig kvällen innan.
12:14 låser jag dörren och skyndar mig mot bussen. 12:16 inser jag att jag aldrig kommer hinna. Jag saktar in och ger upp som vanligt, av någon anledning ökar jag plötsligt takten igen och börjar springa!
Jag ser bussen komma, jag försöker öka takten ytterligare och känner mig hoppfull att jag kommer komma med 12:19 bussen i alla fall. Jag springer över vägen och när jag är typ 2-3 meter ifrån bussen börjar den blinka ut, jag försöker springa snabbare och vinkar samtidigt för att någon ska se mig (jag skäms något så fruktansvärt över att jag känner att jag gör bort mig och oroar mig över vad alla i bussen ska tycka och tänka om mig, tjock, illröd i ansiktet och med andnöd). När jag nästan är framme vid mitten dörrarna åker bussen iväg och kvar står jag och andas som att jag sprungit ett maraton lopp och tårarna brännande i ögonen.

Jag märker att jag vuxit enormt mycket som människa för hade det här varit för några månader sedan hade jag gett upp, sett det som att jag misslyckats och tryckt ner mig själv och känt mig värdelös.
Istället går jag till farmor och farfar som bor jättenära hållplatsen i hopp om att någon av dom kanske kan skjutsa mig till sjukhuset. För det är dit jag ska och lämna urin- och blodprov så jag får fortsätta med min medicin.

Farfars bil är inte hemma. Modet sjunker men jag övertygar mig själv att farmor kanske är hemma och att hennes bil står i garaget, jag plingar på. Ingen öppnar...
Då brister det för mig. Tårarna strömmar ner för kinderna och jag får panik för vad som händer om jag inte lämnar proverna (jag får en kallelse med posten och då har jag 24 timmar på mig att lämna proverna).
Jag ringer till min älskade sambo för att berätta allting och jag är nästan i upplösningstillstånd när jag ringer.

Jag berättar allt om hur jag sprungit och om busschauffören och att jag inte kommer hinna till sjukhuset innan labbet stänger om jag tar nästa buss. Han lugnar mig och säger att han kommer och hämtar mig eftersom att han är i stan som tur är (tandläkar tid som jag helt glömt att han hade)

Det hela slutar som tur är bra. Jag hinner i tid, svimmar inte trots att jag är uppstressad och har ätit och druckit dåligt. Sambon kom i tid till tandläkaren och jag fick lite extra energi av labbsköterskan som verkade se att jag behövde höra att jag var duktig.

Sedan gick jag ner på stan, sprang på min pappa, åt en happymeal, hämtade ut min medicin med mera, med mera

Tog medicinen vid två tiden fast den skall tas på morgonen men tänkte att det var lika bra att få in den i systemet så snart som möjligt då jag varit utan i typ 1 vecka för att den var slut på apoteket och jag var tvungen att beställa den.

Efter ca 1-2 timmar började en lättare ångest smyga sig på och den sitter i fortfarande.