Idag är det 10 dagar kvar tills kattungarna tidigast kan komma. Jag har gjort i ordning en bolåda till Saffran och ungarna. Jag hoppas verkligen att hon godkänner den.

Igår när jag som vanligt låg och klappade på Saffrans runda mage så kände jag helt plötsligt någon där inne <3

Mitt försök till att inte bryta samman fungerade ganska bra enda tills sambon kom hem. Då brast det för mig. Saknaden efter min älskade hund är bara för stor och tung att bära ibland och även fast jag försöker låta bli att tänka på honom så är det omöjligt.
Jag jämför honom med andra hundar, jag ser koppel och halsband som han hade och idag erkände jag för sambon att jag i 3 års tid tittat på blocket efter honom.

Han frågade om jag ville ha en hund igen, han kunde köpa en till mig. Självklart vill jag ha en hund, det finns ingenting mer i hela världen jag vill men jag klarar inte av det. Jag klarar inte av alla måsten som finns.
Katt är alldeles lagom just nu och precis vad jag orkar och behöver. Dom får mig att må bra och tvingar mig att le och skratta åt deras tokigheter. Just nu är det alldeles tillräckligt.

Men en dag hoppas jag att min sambo överskattat mig med en valp.

Idag har varit en hyfsat tung dag. Imorgon är 3 år sedan min älskade hund fick flytta. Trots att det är 3 år sedan han flyttade så tänker jag fortfarande på honom nästan dagligen ?

För att inte deppa ihop totalt har jag tittat på Hart of Dixie och myst med Saffrans mammamage som växer och blir större och större

Den här dagen har varit lite si och så. Den började med att vi kom 30 minuter för sent till förskolan. Direkt när jag lämnat sonen tog jag bussen ner till stan.

Jag har tänkt att testa att åka ner måndag till torsdag i stället för flera timmar i sträck två dagar i veckan.
Jag känner mig nöjd över att jag tog mig iväg men jag är inte nöjd över att jag inte kunde koncentrera mig ett dugg och därför inte gjorde någonting.

Sedan gick jag på stan någon timme och drömde om allt jag skulle vilja köpa om jag hade pengar. När jag insåg hur nedstämd och ensam jag började känna mig tog jag bussen hem. Väl på bussen kom jag att tänka på mina diagnospapper och då slog det mig att jag aldrig smsade och talade om att jag godkände allt som stod där.

Det känns svårt på något sätt att skriva här. Trots att bloggen egentligen bara finns till för mig så känner jag prestationskrav. Det jag skriver måste vara välformulerat, rättstavat och utan särskrivningar. Jag är inte speciellt bra på någon av de ovanstående och egentligen spelar det ingen roll för när jag väl har skrivit något så är det klart. Jag går aldrig tillbaka och läser det jag skrivit igen. Så varför denna prestationsångest?

Jag tror att det bottnar sig i min rädsla för att misslyckas. Jag vet att man ska se alla misslyckanden som en lärdom och erfarenhet men jag ser det aldrig bortom att det är just ett misslyckande.

Jag kom försenat, jag fick inte till håret, jag orkade inte gå till skolan , jag har inte städat och så vidare.

Jag vill inte misslyckas mer.
Jag ska försöka att bara skriva och inte tänka på något annat.

Det är många små saker som känns tungt idag.

1. Vi vaknar som vanligt försent och kommer ca 30-40 minuter sent till förskolan och trots att de säger att det är okej så tycker jag att det är riktigt jobbigt.

2. Ovisheten när vi väl är på förskolan. Hur ska jag vara? Hur mycket ska jag prata? Vad ska jag säga? Sen alla barn jag mer eller mindre måste prata med för att de är sonens kompisar och jag vill inte att de ska tycka han har en konstig mamma.

3. Tröttheten som slås över mig när jag lämnar förskolan och är på väg hem med vetskapen av att jag måste städa innan sambon kommer hem och att maten ska stå på bordet.

4. Vi har ingen mat hemma och inga pengar att handla för.

5. Jag har börjat med Allévo shakes och det smakar förjävligt.

6. Jag har mensverk och ett enormt sug på choklad ?

2månader med nästäppa och tillfälliga nysningar. Det börjar absolut bli lite tröttsamt att aldrig vara helt frisk så jag kan börja träna.

De senaste veckorna har jag verkligen haft en neråt period. Det är många tankar som snurrar runt runt men ingen stannar tillräckligt länge för att jag ska lyckas lösa den. Jag har många måsten jag behöver ta tag i. Jag gillar inte måsten. Jag måste ringa om en ny tandläkartid för jag missade den, jag måste ringa till Karolinska i Stockholm så jag kan få komma dit och se om jag bär på cancergenen som min mamma med flera i släkten har. Livmodercancer och bröstcancer känns inge vidare att ha i generna men ändå kan jag inte förmå mig själv att ringa.
Jag behöver ringa till psykiatrin om hur vi ska gå vidare nu efter min diagnos och sedan är det en massa andra saker jag behöver ta tag i.

Fast jag har så mycket att tänka på så kan jag inte sluta längta efter en hund. Men nu är det inte bara längtan jag känner. När jag drömmer mig bort och längtar så drar även känslan av att misslyckas upp. Jag misslyckades med min älskade Melker, med Jessie och med Molle. Jag är rädd för att ha hund men allra räddast är jag för vad alla andra ska säga och framför allt tänka om mig. Min sambo brukar säga att det bara är i mitt huvud men jag vet att folk pratar om mig. Med folk menar jag vänner och familj.

Jag har idag mailat till ett företag som utbildar servicehundar och frågat om det är möjligt att träna en hunderbar till att hjälpa mig. Vi får se vad de säger. Men jag vet ändå att jag inte kommer få någon hund. Varken för min sambo eller för min rädsla.