Idag har jag verkligen ingen energi. Och dessutom känner jag mig svimfärdig 300 gånger om dagen.

Jag har sänkt min medicin under ett par månader från 40mg till 10mg som jag börjat med nu.
Klok som jag är så kom jag ihåg om att få ett nytt recept utskrivet så det inre skulle bli något glapp när medicinen jag hade hemma tog slut...

Nu är jag inne på 3:e dagen utan medicin och jag känner mig helt orkeslös och tårarna knackar på för minsta lilla. Det värsta är dock svimningskänslan. Minsta lilla hastiga rörelse jag gör om så bara med ögonen så får jag den i en hundradels sekund. Det känns precis som när man ätit dåligt och reser sig för snabbt. Fast nu är det hela tiden.

Sambon lovade i alla fall att han skulle se till att ta mig till apoteket för att hämta ut mer medicin idag så jag kan fortsätta medicineringen så som det är tänkt.
Om allt går bra så är jag medicinfri om ca 2 månader. Då hoppas jag att det blir lättare att säga nej till mat och godsaker då medicinen get mig ökad aptit.

Jag är verkligen inte bra på att hålla en blogg levande och aktiv. Men det struntar jag i. det är skönt att få skriva av sig lite då och då och få ut sådant som man går och grubblar på.

Just nu sitter jag i skolan och håller på med svenska, grammatik.  Solen skiner och jag har ångrat mig både en och två gånger att jag tog på mig hela vintermunderingen idag också.

Min morgon började riktigt trevligt. Jag vaknade och tittade på mobilen en stund innan jag väckte sonen. Vi åt frukost i lugn och ro och lyssnade på Rix FM med färgglada tulpaner på bordet.

Jag satte på en disk, bäddade sängarna, tvättade öronen på katterna och knöt ihop soporna. Sedan var det dags för sonen att ta på sig ytterkläderna. Den delen väljer jag att dra ett sträck över helt enkelt…

Det är ganska mycket som har hänt sedan sist men den allra viktigaste är den att jag fått tillbaka mitt provsvar angående om jag har ärvt en cancergen eller inte. Svaret kom tillbaka negativt! Jag har alltså inte ärvt genen för ökad risk att få bröstcancer samt livmodercancer! Inte heller har sonen ärvt den och det känns verkligen jätte skönt!

Idag spenderar sonen och jag dagen på Leos lekland.
Den senaste tiden har varit kantad av ett barn med taskig attityd som testar gränserna och arga och frustrerad föräldrar med riktigt kort stubin.
Jag vill försöka bryta den onda spiralen som blivit genom att göra något kul tillsammans.

Så idag är sonen och jag här, i ett nästan barntomt lekland och ändrar spiralen!

Den här dagen skulle jag gärna kunna dra ett sträck över.
Först vaknade jag i tid för att sedan somna om och bli alldeles försenad.
Sonen var riktigt obstinat. Han vägrade lyssna, var allmänt dryg och gjorde inte som jag sa till honom.

Sambon fick ringa och skälla på honom över telefon för att jag överhuvudtaget skulle oråka försöka ge mig på att få iväg honom till förskolan.

Efter mycket stöd och peppning från sambon så kom ungen (man får säga så) i alla fall iväg till förskolan. 3 timmar för sent...

Sen satt jag av 1,5 timme i skolan utan att få ett dyft gjort innan jag tog bussen till förskolan vid 17-tiden för att hämta sonen som turligt nog var både bättre humör.

Tack gode gud för katter säger jag bara!

Som vanlig är jag riktigt dålig på att uppdatera kontinuerligt när jag försöker mig på att blogga.

Kattungarna är nu 12 veckor och det börjat bli dags för dom små att flytta hemifrån.

Sonen har fyllt 5 år och nästa helg blir det kalas. Det börjar verkligen bli dags att planera det ordentligt men jag har inte orkat tänka på vad för tårta jag ska göra eller någonting annat. Vi har i alla fall bokat lokal, inbjudningskorten blev skickade idag och jag har sagt åt sambon att han är den som ska styra upp kalaset efter som att jag tycker sånt är så himla jobbigt.

Just nu känns det som att timmarna inte riktigt räcker till fast jag inte gör något speciellt med dom.
Tankarna far kors och tvärs och det är svårt att hitta energin för att orka hålla fokus på det jag ska göra.
Jag tänker mycket på att jag verkligen skulle vilja ha ett jobb men jag är livrädd att söka något, jag känner mig frustrerad över att inte ha råd med att inreda mitt hem så jag trivs och mår bra när jag är hemma. Det har ju så klart blivit mycket bättre men det är fortfarande långt kvar.
Jag vill kunna känna att jag tillför ekonomiskt till vår familj så sambon slipper bära hela lasset på sina axlar.

Allt det och mycket mycket mer susar runt i hjärnan varv efter varv. Jag tänker mycket men hinner aldrig tänka klart innan hjärnan tycker det är dags att ta en titt på nästa tanke, eller kanske tanken efter den.

Saffran och Luva har utövat tredje världskriget här hemma sedan bebisarna föddes. Det var så illa att min uppfödare rådde oss till att Luva skulle bo någon annanstans under några veckor.

Den idén var jag inte alls förtjust i men vi kunde inte gärna ha det så här heller.

Efter att ha legat sömnlös ett par timmar kom jag på den geniala lösningen! Jag frågade min uppfödare vad hon tyckte om min plan och den fick helt klart godkänt.

Nu på morgonen cyklade jag iväg till krauta och handlade det jag behövde. Resultatet blev kanon och katterna? Dom står fortfarande inte ut med varandra men nu kan dom i alla fall inte slåss.

Den är helt utbrytnings säker. saffran har testat den ordentligt.

Igår föddes äntligen Saffrans bebisar.
Kl 20:18 föddes en liten röd/vit bicolor pojke
Kl 20:23 kom en svart sköldpaddsflicka med vitt
Kl 21:09 kom en mönstrad med vit sköldpaddsflicka
Kl 21:58 föddes en till röd/vit bicolor pojke
Kl 22:15 föddes den sista bebisen. En röd van pojke.

Allting gick jätte bra och saffran tar väl hand om sina ungar.

Nu är det nära nära. Saffran är så go och rund om magen nu. När som helst väntas kissebarnen att "ploppa" ut.