Mitt försök till att inte bryta samman fungerade ganska bra enda tills sambon kom hem. Då brast det för mig. Saknaden efter min älskade hund är bara för stor och tung att bära ibland och även fast jag försöker låta bli att tänka på honom så är det omöjligt.
Jag jämför honom med andra hundar, jag ser koppel och halsband som han hade och idag erkände jag för sambon att jag i 3 års tid tittat på blocket efter honom.

Han frågade om jag ville ha en hund igen, han kunde köpa en till mig. Självklart vill jag ha en hund, det finns ingenting mer i hela världen jag vill men jag klarar inte av det. Jag klarar inte av alla måsten som finns.
Katt är alldeles lagom just nu och precis vad jag orkar och behöver. Dom får mig att må bra och tvingar mig att le och skratta åt deras tokigheter. Just nu är det alldeles tillräckligt.

Men en dag hoppas jag att min sambo överskattat mig med en valp.