Det är många små saker som känns tungt idag.

1. Vi vaknar som vanligt försent och kommer ca 30-40 minuter sent till förskolan och trots att de säger att det är okej så tycker jag att det är riktigt jobbigt.

2. Ovisheten när vi väl är på förskolan. Hur ska jag vara? Hur mycket ska jag prata? Vad ska jag säga? Sen alla barn jag mer eller mindre måste prata med för att de är sonens kompisar och jag vill inte att de ska tycka han har en konstig mamma.

3. Tröttheten som slås över mig när jag lämnar förskolan och är på väg hem med vetskapen av att jag måste städa innan sambon kommer hem och att maten ska stå på bordet.

4. Vi har ingen mat hemma och inga pengar att handla för.

5. Jag har börjat med Allévo shakes och det smakar förjävligt.

6. Jag har mensverk och ett enormt sug på choklad ?

2månader med nästäppa och tillfälliga nysningar. Det börjar absolut bli lite tröttsamt att aldrig vara helt frisk så jag kan börja träna.

De senaste veckorna har jag verkligen haft en neråt period. Det är många tankar som snurrar runt runt men ingen stannar tillräckligt länge för att jag ska lyckas lösa den. Jag har många måsten jag behöver ta tag i. Jag gillar inte måsten. Jag måste ringa om en ny tandläkartid för jag missade den, jag måste ringa till Karolinska i Stockholm så jag kan få komma dit och se om jag bär på cancergenen som min mamma med flera i släkten har. Livmodercancer och bröstcancer känns inge vidare att ha i generna men ändå kan jag inte förmå mig själv att ringa.
Jag behöver ringa till psykiatrin om hur vi ska gå vidare nu efter min diagnos och sedan är det en massa andra saker jag behöver ta tag i.

Fast jag har så mycket att tänka på så kan jag inte sluta längta efter en hund. Men nu är det inte bara längtan jag känner. När jag drömmer mig bort och längtar så drar även känslan av att misslyckas upp. Jag misslyckades med min älskade Melker, med Jessie och med Molle. Jag är rädd för att ha hund men allra räddast är jag för vad alla andra ska säga och framför allt tänka om mig. Min sambo brukar säga att det bara är i mitt huvud men jag vet att folk pratar om mig. Med folk menar jag vänner och familj.

Jag har idag mailat till ett företag som utbildar servicehundar och frågat om det är möjligt att träna en hunderbar till att hjälpa mig. Vi får se vad de säger. Men jag vet ändå att jag inte kommer få någon hund. Varken för min sambo eller för min rädsla.